.

Nattens 
I think it's a rainbow (hela albumet) - Marit Bergman

Det blev en klassiker ikväll, jag ville vara hemma med familjen utan att stressa iväg från middagsbordet vid åttatiden, för en gångsskull. Men mina småsystrar visade sig vara upptagna; Limpan försvann iväg till annat och Emma har en kompis här som ska sova över. Mamma och jag hamnade iallafall framför en engelsk deckare med en skål dumle mellan oss.
Och nu ligger jag i min säng och lyssnar på Marit Bergman som annars alltid har varit senhöstmusik för mig. Det är knepigt det här med årstider och musik. En del låtar kan på bara ett par sekunder ge världens flashback till varmt solsken och bara ben, andra till kolsvarta kvällar, meterhög snö och ånga ur munnen vid varje litet andetag. Det ligger väll ganska mycket sanning i det där att dofter och just musik kan få en att minnas sedan länge bortglömda händelser och känslor. Eller personer. Sedan är ju frågan om man alltid vill minnas de där personerna varje gång man råkar höra den där specialla låten. Det kan ju göra lite ont ibland, men likt fan sitter minnena som berget.

Rastlöshet kan verkligen vara ätande. Imorgon är det jag som sätter mig med en kartbok. Eller min jordglob som jag fick i studentpresent, "Snurra och peka".