.

Och så är jag tillbaka på samma plats där mitt allt en gång började, där större delen av mitt allt tickat fram i nitton år och där det just nu även känns som att mitt allt kommer att bli mitt ingenting. Jag vet att separationsångesten förmodligen kommer att kicka in ordentligt när det väl gäller men när jag nu ännu en gång andats in Linköpings sensommarluft med doft av halvruttna äpplen från alla trädgårdar gör det lite ont i magen. Skolan har satt igång, jag är inte där så vad gör jag här? Det är konstigt men när man väl fått upp ögonen för något nytt är det svårt att inte stänga dem för det gamla.

Imorgon väntar min städvagn på mig igen. Jag hoppas nästan på smutsiga golv, det är roligare att moppa då. Sedan är det nog på tiden att farbror doktorn får ta en titt på mitt lite speciella revben, han kanske kan trycka tillbaka det in i bröstkorgen på mig igen. Kanske gör det fortfarande ont men jag slipper iallafall se så freaky ut.

Nu väntar sömn och imorgon ska jag vara på bättre humör!