.

Sitter i sängen med min chillspelningslista och funderar lite på att himlen inte är så mörk, fastän klockan är över 22. Man ser den fortfarande, den är liksom fortfarande blå. Och så funderar jag på att den kanske skulle vara ännu blåare om vi inte precis hade haft världens mörkaste och iskallaste och längsta vinter. Jag tror inte att jag någonsin har frusit så mycket som jag har gjort den här vintern, men jag tror inte heller att jag någonsin har varit så glad som jag har varit den här vintern. Så varm innuti ändå.