Jag har sprungit i ett liv nu, jag sprang för att stå still, i jakt på ett mirakel, när det fanns precis intill.

Tänkte att jag borde bli klokare med tiden, veta mera, förstå mera, välja bättre, vara säkrare. Växa in i allt som är viktigt. Det enda jag kom fram till är jag fortfarande inte vet vad som är viktigt. I huvudet har jag fastnat på nästan exakt samma punkt som jag befann mig på för ett år sedan. Vad, när, hur. Varför känns det alltid som att jag har så bråttom? Jag vet ju inte ens vad det är jag vill stressa fram till.

Kanske ska jag vara vettig om tio år istället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0