.

Det var länge sedan vi hördes av sist. En del nytt gäller, många delar hänger kvar. Det är inte vinter längre, jag har inte världens finaste ungar runt omkring mig hela dagarna och därmed inte heller målarfärg på kläderna och sandlådesand i skorna. Jag har fortfarande en bästa vän på andra sidan jordklotet (+ 1 till nu faktiskt), nya framtidsplaner vid varje veckoslut och kent i öronen så fort det behövs. Och jag har blivit en Kolmårdare. Men jag är fortfarande Johanna, rakt igenom, tror jag.

Det slog mig att jag nästan aldrig skriver längre. Det var som att skrivhjärnan totalt packade ihop och gick hem när jag skuttade ut från Katedral för sista gången. Och det slog mig att det är lättare att minnas alla bortsprungna dagar om man skriver ner dem. Så det här är liksom mest för min egen skull. För mitt urkassa minnes skull.