.

Om du älskar mig, kommer jag lämna dig
Och om du lämnar mig,
kommer jag älska dig

Lite för trött ikväll; helger på Safaribanan kräver sin energi har jag börjat märka. Jag har också börjat märka att övertrötta söndagar tillsammans med Anna och Tove lätt resulterar i banankaka och skrattkramp i magen. Särskilt när djuren var så igång, om ni förstår vad jag menar... Jisses, vilka vårkänslor. Vi funderar på att döpa om parken till Snuskmården. Det passar bättre just nu. Såhär i efterhand tycker jag lite synd om stackars Robin som fick stå ut med astorr humor, fnitter och improviserad yoga hela dagen.

Nu är det seriös däckningsdags.

Lediga dagar går så fort, mina två är snart över och imorgon är det jobbdags igen. Det blir ännu en dag vid Safaribanan med alldeles för fot- knä- ryggmördande skor. Det är tur att jag har så roligt på jobbet. Dessutom har jag ett helt okej promenadstråk ner till våra stationer, tvärs genom parken, jag älskar när djuren och parken börjar vakna till varje morgon.  

Blir varmt välkommen av det här gänget också!

Det var länge sedan vi hördes av sist. En del nytt gäller, många delar hänger kvar. Det är inte vinter längre, jag har inte världens finaste ungar runt omkring mig hela dagarna och därmed inte heller målarfärg på kläderna och sandlådesand i skorna. Jag har fortfarande en bästa vän på andra sidan jordklotet (+ 1 till nu faktiskt), nya framtidsplaner vid varje veckoslut och kent i öronen så fort det behövs. Och jag har blivit en Kolmårdare. Men jag är fortfarande Johanna, rakt igenom, tror jag.

Det slog mig att jag nästan aldrig skriver längre. Det var som att skrivhjärnan totalt packade ihop och gick hem när jag skuttade ut från Katedral för sista gången. Och det slog mig att det är lättare att minnas alla bortsprungna dagar om man skriver ner dem. Så det här är liksom mest för min egen skull. För mitt urkassa minnes skull.